Typ helt slut. Vet inte vad jag ska göra med den där "egentiden" som jag ändå längtat efter i svaga stunder.
Jag är full av beundran för småbarnsföräldrar. Framförallt de som har 2-3 stycken. Det är så intensivt, underhållsmässigt, men också känslomässigt. Det är som att man går in i en bubbla där man sätter sig själv åt sidan och lever med barnens känslor utanpå sina egna. Gråt, skratt, mys och skrik. Man har det lika jobbigt i vissa stunder som det är skitkul i andra.
För en som förvisso har varit mycket barnvakt (faktiskt nästan mer än jag gått ut och partajat de senaste åren) men inte har gjort hela den där resan, med graviditet, förlossning, vaknätter och att se den egna lilla avkomman växa upp, kan det bli en kulturchock ibland. Jag blir så himla trött helt enkelt.
Belöningen ligger i att få en liten hand på kinden när man ska sova, eller ett glatt "Kaaaacka!" från en tjej som kommer rusande med en kram, eller ett "Kattamoster, jag älskar dig" från en annan. Den lånade stolta känslan när de gör eller säger nåt roligt eller insiktsfullt (jo, jag får känna det också, fast de inte är mina...).
Nu ska jag i alla fall njuta av en kväll i soffan. Med lite saknad, lite pustande och lite TV-zapp. Om jag orkar hålla mig vaken nån halvtimma till vill säga.
*Något som Linnea oftar säger med utslagna händer och som betyder att något tagit slut. Ifall nån undrade.
