Kvinnokampen

Det kanske är ett mänskligt drag i stort, men jag tycker mig tyvärr mest se detta hos kvinnor - en illvilja så stark, en upprördhet så stor och en tendens att inte slösa en sekund i kampen mot andra kvinnors sätt att göra saker och inget väcker så starka känslor som "Moderskapet"...*

Som en relativt oerfaren person på detta område, då jag inte har egna barn, så har jag ändå lyckats se aldrig så några stick och hugg tjejer, kvinnor och även kompisar emellan när det gäller Det Heliga Moderskapet.

Varför kan folk inte bara låta annat folk göra precis som de själva vill, så länge det är inom lagens råmärken?

Idag har jag och min andra (frivilligt) barnlösa kompis förfasat oss över trådar som denna och denna och denna och så vidare på tips från vår kompis som har barn och som inte bekämpar andra i samma sits. Klart det finns vettiga människor där också, men skrämmande många "jag-vet-bäst-det-här-funkar-för-mig"-människor som skapar ångest och stress hos andra.

Jag kokar faktiskt. Nästan så att jag vill skaffa barn själv bara för att kunna göra precis tvärtemot, enbart för att provocera dessa insnöade människor.

Tills vidare nöjer jag mig dock med att fila på kommentarer som får Mamma-maffian att sätta bröstmjölken i halsen.

Oj vad kul jag ska ha!

*av någon anledning är det mycket sällan som papporna ens nämns i dessa frågor - jag tycker inte att någon ska kritiseras för sina val, men man är väl fasiken två om att ha barn? Att prioritera jobb och ha barnen länge (längre än till 15 reds anm) på dagis är tex en "nedvärdering av moderskapet" enligt en kommentar, från en kvinna såklart. Snacka om att skicka kvinnokampen rakt tillbaks till sekelskiftet.