Ode till Särna

I helgen ska jag, om Gud vill och bilen går bra, åka upp till mitt älskade Särna, denna gång eventuellt med speciellt sällskap.
Den lilla gudsförgätna hålan står för nästan alla mina lyckligaste barndomsminnen och har alltid varit den självklara orten i mitt bonnahjärta.

Nuförtiden ekar det rätt tomt däruppe, de gamla släktträffarna sitter mest som fadade minnen i väggarna, alla de som bodde där, och välkomnade oss med öppen famn och obscena mängder fika, har lämnat både Särna och det här livet, varken hyrda eller ägda hästar frustar i stallet på kvällarna och farfars skoter står still efter 30 års tapper tjänst.

Ändå känner jag mig alltid lika pirrig när jag passerar skylten som deklarerar att NU är vi i Särna, jag känner mig hemma när jag tar bysvängen* innan vi svänger ner mot farmors hus på andra sidan schuun**, och det känns som att alla de som saknas bara sitter nere vid "Schloboon"*** och äter kolbotten när jag sitter i farmors tomma kök och spejar ut över dammen eller häpet ser en bil åka förbi****.

Nån gång snart ska jag se till att vi bygger upp det igen, men i helgen ska jag bara åka dit och frossa i gammal lycka. Och hälsa på mamma. Och försöka förklara Särnas härliga mystik för en förhoppningsvis inte alltför förskräckt östgöte.

*man tar ALLTID en tur i byn oavsett ankomsttid, mest för att konstatera att ingenting som vanligt har förändrats, om nu inte något brunnit ned eller gått i konken.
** Sjön på Särnmål
*** Slogbod eller gapskjul, perfekt för grillkvällar vid skön, vindfritt men inte myggfritt
**** Biltrafik förbi farmors hus var alltid en lika stor happening. Även om det oftast rörde sig om postbilen.