Älskade Särna

Både jag och Eric har haft en minst sagt intensiv höst. För min del har det stundtals känts övermäktigt och när Eric därför tog tag i våra planer på en Särna-helg var jag mycket tacksam.
Oavsett vad som pågår i mitt liv så är det som att det liksom bleknar och försvinner,  i takt med att jag närmar mig och slutligen kommer in i den fridfulla tidsbubbla som Särna är för mig.

Utsikt mot Städjan

När vi var små fanns inga vackrare ord än "packa nu, vi ska åka till Särna". Jag blev totalt nipprig varje gång.  För där fanns farmor med bullar och pannkakor och omsorg, där fanns stall och gamla saker jag kunde skapa historier kring, där fanns mormor med sitt härliga skratt och mysiga hus. Farfar som lärde mig slå hö med lien och faster Margit som satt uppe med mig på kvällarna och viskade och fnittrade om kärlekar och roliga historier.

Gården från vägen

Där fanns hela tjocka släkten på somrarna, kolbottenkvällar i sommarskymning, hästar i hela byn och så småningom i farmor och farfars gamla stall, när vi under 4 omåttligt lyxiga somrar fick leva hästägarlivet fullt ut. Egna hästar (hyrda förvisso, men ändå!) i sex långa veckor och med oändlig skogs- och ängmark att rida på, en egen strand att bada från. 

Det var helt enkelt paradiset, rakt igenom hela min barndom och jag hade turen att ha det så, oförändrat , ända tills jag fyllde 21 och allt förändrades. 

Nu är nästan alla borta. Mamma, farmor, farfar, Margit ligger på kyrkogården på andra sidan Särnsjön. Mormor har flyttat.

Särna Kyrka

Men Särna har kvar sin magi. Jag fylls av precis samma känsla när jag rullar förbi skylten som deklarerar att vi kört in i byn, bysvängen är som en lång gata med minnen från olika tider och farmor står där på trappen och vinkar när vi kommer. Det är nästan en verklig syn.

Jag är glad att Eric följt med hit två gånger, jag vill ju liksom dela Särna med honom, inviga honom i magin. Jag hoppas han förstår en liten bit av storheten, även om den nyöppnade strippklubben kanske verkar vara det mest intressanta i denna sömninga by...

Vi tog tillfället i akt och slappade. Spelade yatzy.

Tog natursköna promenader. Med kameran i högsta hugg.

Spanade in utsikten nere vid sjön

Vandrade upp till Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär.

Drack fjällvatten på vägen.

Förundrades över ett pampigt fall, med öronbedövande dån

Hälsade på mamma. Efter att Eric fick mig att gråta när han hade förbeställt en krans till henne som vi hämtade i Borlänge. Vilken kille.

Slogs om vem som skulle elda. Jag vann för det mesta.

Stockholmare pratar om trångboddhet, men jag visade för Eric den spatiösa våning som farfar, hans sju syskon och två föräldrar växte upp i i början på 1900-talet. Ungefär lika stort som jag bor idag, dvs 39kvm. Ett rum och ni ser resterna av den gamla spisdelen. Värmde huset gjorde djuren som var vägg i vägg.

Allt som allt har vi haft en urskön helg. Jag har hittat lite energi igen och samtidigt insett att jag vill vara kvar i flera veckor och bara lyssna på skogen och den enstaka postbilen som susar förbi på grusvägen. 

Jag är nog tillbaks här snart igen. 

Har bestämt mig för att på något sätt rusta upp det andra uthuset - ser ni potentialen? 

En tredjedel av ytan. Det gamla kostallet, där den öppna spisen användes för att värma vinterfrusna kor. Bakom kameran vetter ladan mot sjön. Tänk er utsikten med panoramafönster och en eld spakandes i den murade spisen..
Ernst kommer få en pitch inom kort...

Paradiset