Facts&Stats

Efter två dagars vila och väldigt lite sömn i kroppen släpade jag mig ut på en joggingrunda, mer för att undvika dekadenskänslor inomhus i vårsolen än för att jag var så himla sugen. Ska man gå från noll till att stappla sig igenom ett halvt marathon så måste man piska sig själv ur soffan...

Det är ju alltid skönt efteråt...

Det var en tung runda idag. Inte så lång men benen var stumma, knät gjorde ont och jag var sådär energilös som man är ibland. Tog mig iaf runt och på en bättre km-tid än jag trodde när jag upplevde att jag kravlade mig uppför en brant backe.

Det blev spåret vid Karlbergs slott idag - slingrigt och fint, men tyvärr fortfarande snö och slask kvar inne i "skogen". Nån vecka till så är det klockrent för alla inbilska stadsbor som vill springa runt och tro att de är nära naturen (tyvärr brukar den korta rakan längs med essingeleden bli en brysk påminnelse om att så inte alls är fallet).

Pirates of Vasastan - the reunion

Igår var det äntligen dax att hämta hem den Piraten Ström, från en lång plundringsresa i Thailand, Malaysia och Singapore.

Kl 09:35 skulle de landa och det var med viss nervositet som välkomstkommittén (jag, lisa, saras mamma och mickes föräldrar) följde Frankfurtflightens status från approach till landed..

Vi hade preppat med halsband till alla tre i gult, blått och med favoritgodiset hallon-lakrits-döskallar innovativt inknutna (Caesar fick dock nöja sig med små påskkycklingar)..

Snaaart....

Det är nånting med flygplatser och återträffar och det är ungefär såna här scener man älskar att se!

Äntligen här!

Överraskning att de hade ett nytt barn med sig hem, för bebisen som lämnade Sverige i januari kunde inte gå och hade mörkt hår.

Tillbaks i lägenheten var det fika och allmänn uppdatering - Sara antydde själv att hon inte var van att kunna prata obehindrat med oss men hon kom snabbt in i den gamla svadan som rönt henne smeknamnet Turbotungan.

Efter lite paus för sysslor och vila möttes vi upp på hederliga Grappa för lite vin, öl och pizza (helt utan fingrar på*). Micke tog hand om Caesar så för första gången på 3 månader kunde vi tre sitta och ljuga som förr, något vi utnyttjade till max**. Generösa Sara hade också hittat alldeles ypperliga tjejpresenter till oss - läppglans och ögonskuggor och varsin cool t-shirt. Mycket svett och prut bakom dem, högst uppskattat!

Trots bilden så blev vi inte så suddiga - Sara var läckert jetlaggad, Lisa skulle till Prag tidigt morgonen efter och jag skulle skjutsa. En skön mjukstart inför sommaren som borde komma snart efter världens längsta vinter.

Nu hoppas jag det dröjer innan någon av oss återigen får för sig att lämna detta fantastiska land mer än 2 veckor

* vi kom ju på att det var första april och hade lite kul på nära och käras bekostnad medelst sms. Både bombhot och fingrar på pizzan gick hem - inga namn nämnda :)

** Se ovan.

Spotted: aprilskämt

Dagens första..Hur många blir det idag?

D-day

Efter att ha önskat Eric och Nea en riktigt glad påsk väckte jag tuppen i morse och är nu på väg med ett underbart tidigt tåg från Norrköping till Stockholm.

Idag kommer nämligen den tredje piraten hem från 3 månaders exil i Thailand och vi kvarlämnade två ska såklart stå på första parkett i välkomstkommittén. Hon var även fräck nog att ta med sig Caesar på denna resa, så vi ska se till att få tillbaks honom också.

Nu blir det möjligen en powernap innan ankomst till Stockholm. Det kan bli en lång dag idag.

För statistikens skull..

så ska jag försöka minnas att lista åtgärderna gällande min utmaning till mig själv*; Halvmaran i september!
Träningen går framåt, känns just nu som jag har ett hyfsat flås i medvind, nerförsbacke och med solen i ryggen (och I gotta feeling på repeat i lurarna).

I fredags drog jag av en lätt joggingtur med Erika, 4,5 km i lugnt tempo, men så var det ju fredagkväll också. I går morse blev det 25 minuter på löpband, varav 20 med rätt intensiv intervallträning, följt av ett corepass. Man måste ju kunna hålla balansen i 2,1 mil också (iofs har jag förmånen att vara både fram- och baktung vilket grundar för en någorlunda stabil transport).

Hittills har jag dock två setbacks i mitt löpande;

• Nike-prylen i skon verkar inte vilja snacka med min älskade iPhone, bara med Erics iPod. Tills det löst sig** kör jag med Runkeeper-appen istället - funkar jättebra faktiskt. Ingen akut kris alltså.

• Ett något större problem är mitt knä. Efter både platt- och magnetröntgen har inget specifikt framkommit, förutom att jag har ett ödem (typ blåmärke som jag förstod det?) på insidan av knäskålen. Där är en led som tydligen belastats för mkt, antagligen genom många och tunga knäböj med skivstång i höstas. Ingen fara i sig men detta måste vilas och rehabtränas för att läka och när det gäller knän så är inte löpträning (framförallt för halvmara) något som ligger högst på listan för rekommenderade aktiviter. Dessutom kvarstår mitt onda inne i knät, som förmodligen är något helt annat och för att utreda detta måste jag bestämma mig för om jag vill göra en titthålsoperation eller ej. Just nu är jag inne på "bit ihop och ignorera så blir det säkert bra" eftersom jag absolut inte vill ha 3 veckors rörelseförbud följt av lugna promenader, mild lårmuskelträning och annat tråkigt.

I övrigt ligger inköp av löparkläder på agendan och jag har officiellt förklarat smoothiesäsongen öppnad.

* eller 30-årskris, vilket som

** dvs tills någon i omgivningen med apple-prylkunskap orkar fixa det åt mig

Vänner

Ikväll träffade jag äntligen Camilla och Anna igen och vi räknade snabbt ut att vi inte setts på sisådär 5 månader. Om vi hade haft problem med just denna matte så hade annars Annas mage räckt som bindande bevis. Sist jag såg den var den en svag rundning, som lika gärna kunde misstas för en helt vanlig mjölkmage. Nu var det det en större medicinboll med tre veckor kvar till slutleverans.

Vi pratade gamla roliga minnen, nya fenomen relaterade till nya minnen och gick igenom status på samtliga ben i livet. Väldigt mysigt som alltid när vi ses och jag undrar jämt varför det blir så sällan.

Känns som ett återkommande tema på sistone. Förra helgen slog jag och min fina 3-männing Lina fast att det gått 5 månader sen sist. Något som inte hänt sen..tja, sen hon var i Malaga ett år kanske.

Jag räcker inte till för allt jag vill göra och alla jag vill träffa helt enkelt (insert klyscha *livspussel*).

Kanske därför som magen krånglar. Så, nu tar jag min pepcid, min bok och lite probiotiska bakterier och kliver på nattskiftet.

Ovan får väl ändå arkiveras under kategorin I-landsproblem.

Memory lane

Ibland är det skönt att se tillbaks på sköna minnen för att peppa sig för framtida stordåd. Idag är en sån dag och första bilden får bli från Queenstown, NZ.

..och himlen därtill - the sequel

Nu var vi här igen, Skrapans himmelbar. Grym utsikt, in i dimman...

Brunchy

Nu är det lyxfrulle på 12:an banne mig, helt uppe på Dollans standard.
Det bästa är tabascon på äggröra a'la Östergötland...jag har någon form av böjelse för just denna smakkombo.
Till det blir det senaste South Park på "frukost-TV".
Good times, good times indeed.

Ibland får man inte vad man förtjänar

Igår morse hade jag ett sånt där riktigt tjejigt bryt som man har typ 1-3 gånger per år

Jag var ful, fet, hade risigt hår, inga kläder förutom de jag har och de satt jävligt illa och hyn var kass och sa jag att jag var ful också?

Den stackars mannen som oförstående, och möjligen något förskräckt, tassade runt i lägenheten visste nog inte riktigt vad han skulle göra.

Men det kom han på under dagen. Efter varsitt träningspass smög han till ICA med ett printat recept och överraskade mig med en nyttig middag. Något som jag snabbt insåg var en oerhört stor gest, då fyllda paprikor nog inte är vad han i första hand skulle kalasa på efter ett hårt träningspass*.

Det var hursomhelst sjukt gott - fetaost/kikärtsröra blandat med chili- och vitlöksfräst svamp och lök, allt nedstoppat i en paprika och in i ugnen och sen en pestoröra till.

Idag är jag gladare, friskare (?) och luktar väldigt mycket vitlök.

(Eric flydde till Umeå över dagen, men jag tror han vågar komma hem igen)

*3kg pasta och en rejäl dos kött vore nog mer up his alley faktiskt.

Planer..eller bristen på dem

Det har varit en lång vinter och jag börjar känna mig riktigt less på den nu.
Jag måste göra något, boka en resa till något varmt ställe. Har fastnat i vinkelvolten!

Visst, det är soligt idag, vädermässigt, i övrigt är det läge för ett av Johannas favoritord - rööööv!!
Let's roll!!

Vardagslyx

Idag kom äntligen det paket jag väntat på ett tag. Brevbäraren hade märkligt nog lagt den ovanpå raden med postfack, men jag verkar ha ärliga grannar.

Trots att man vet vad det innehåller så är det fantastiskt skoj att öppna paket...

En applicering och jag känner mig redan hur min stackars vinterprövade hy mjuknat lite.

Nu väntar slapp i soffan och lite garderobsrensning. Jag är ett sånt livsnjutarproffs!

Wiiina!

Första utomhuslöpet i år. Förmodligen inte jättebra att göra mtp
mötet med McKnee imorse, men jädrar va gött.
Snabbt gick det inte men som Dolly brukar säga; -man ska inte tävla
om allt!
Note to self: skaffa fingervantar och iPhone-hållare. Bara för solen
är framme är det inte hett.

Summa summarum:

Ingen mästartid men det var inte meningen heller.

Veckans hak

Nu har jag träffat en knädoktor, han klämde och kände och på
fredag ska jag komma tillbaks för en MR*.
Känns lite House faktiskt, whats wrong with me!

* Magnetröntgen. De gör alltid minst en sån och en LP och kollar
elevated proteins.

"Sorry about that"

Jag vet inte jag

Jag tror att jag har satt min sista fot på McDonalds. Det här var creepy. Jäkligt creepy.

Wiiii!!! (Vårtjuut)

I söndags promenixade jag o eric på isen här. Idag är den inte
riktigt här.
Slutsats: det är våååår!

Hundliv

Igår tog jag spåret mot stockholm igen och mötte upp Lisa och hennes kollegor på en trevlig AW.

Planen var väl att ta någon fördrink hos en av dem och sen käka och ta en liten sväng på stan. Vad vi inte hade räknat med var att det fanns två söta hundar som tänkt annat.

Esther och Totti tyckte att vi skulle stanna hemma och klia dem på magen och så blev det.

Ca sex timmar senare, 0030, klev vi ut på gatan, nära Stureplan, som vanligt utan middag* i magen och det blev en burgare innan hemfärden.

Trodde inte jag var en hundmänniska, men det var liksom svårt att lämna de här bustrollen. Det var lite som med barn faktiskt. Alla tittar på, leker med och pratar om de små tokarna och de vill leka och ha uppmärksamhet.

Totti. Och förutom Esther så gillar han faktiskt fotboll!

Esther är en sval kvinna, som gillar Totti i smyg, men vill inte visa det för mycket.

När matte jobbar på Disney får man lite lyxigare leksaker än andra. Även om man inte alltid begriper dem.

Ikväll väntar tjejmiddag hos Lisa, ska bli riktigt najs att hänga med en björk, en adidas och en lucia. Och kanske en liten Gusten!

*Jag vet inte varför, men AW på fredagar blir på något sätt alltid minus mat.

It has begun..

Jag har påbörjat uppladdningen inför halvmaran i september. Jag har ju rätt gott om tid på mig och hoppas att det inte ska bli alltför plågsamt att springa de 2,1 milen genom stan.

Eftersom jag hittills mest joggat på mina springturer och satsat mer på styrketräning de senaste åren, är det läge att börja med flåsboostande aktiviteter.

Jag började med en rätt intensiv intervallträning igår med hjälp av löpbandets förinställningar. Det var svettigt och jobbigt och jag inser att resan blir lång, men i vanlig ordning:

jäklar vad skönt det är efteråt!

Gamle vän

SJ är inte riktigt kundnöjdheten på spåret.

...och på minussidan

...måste jag jobba lite ikväll. Då får man äta lite choklad och
dricka te, som motvikt. Yin-yang och allt det där.

Mys från min mys

Lite lyx mot jobbtröttma. Extra roligt att stället heter Mys Naglar (jag tror att särskrivningen är med flit och antar att någon My står för salongen) med tanke på min nuvarande faiblesse för ordet mys i alla former på alla forum*.
Tackar min mys Eric för detta måndagsmys som jag givetvis utnyttjade i god tid innan utgångsdatum**!

Tjusig fransk manikyr. Första gången jag fått nagellack sprutlackerat på mig faktiskt. Det blev vitt överallt först, men efter att de tagit bort det överflödiga blev det riktigt bra. Tänk vad man får vara med om.

* Framförallt användandet av ordet Mys som benämning på pojkvän/flickvän börjar ge mig allergiska utslag. Turbo-, hyper- och vanligt mys funkar väl fortfarande.

** 16/3. 2010 alltså.

Unna#7853

Vi har kommit till tredje hållplatsen på vår unna-kväll med
skåningarna, hotell rival. Gamla kollegor is the shit!

Saker jag önskar jag hade gjort

Kanske den bästa musikvideon nånsin?

Vasaloppet 2010 - eller "i fäders spår för framtids segrar"

I söndags var det dags. Det som Eric förberett sig för under lång tid, med minutiösa förb....nej, men däremot med en kaxig approach, tre skidmil i benen och inte alls många timmars sömn i kroppen drog han upp till Sälen i lördags, då jag droppade honom på Stockholms central. Själv åkte jag hem och förberedde mig för morgondagens begivelse med lite godis och ett glas vin.

Klockan 07:30 satte jag mig i vinröda faran* och ställde in GPS:en** på Evertsberg (Risberg fanns konstigt nog inte med?).

Tomma vägar, en latte, hemgjord macka och vinterlandskap sällskapade mig.

Väl framme i Evertsberg#2 upptäckte jag att vägen till Risberg var avspärrad pga..ett Vasalopp. Så istället för att möta upp min idrottskille i Risberg fick jag tillbringa drygt 1,5 timmar i denna avkrok, vilken dock för dagen var både mild i vädret och präglat av årets folkfest. Jag hade lite tid att strosa runt och noterade att snö inte var en trång sektor för årets Vasalopp.

Jag spanade bland annat in kändisar, Hanna Ljungberg kom flygande och fångades av SVT-sportens TV-team liksom Rickard Olsson, vars stackars kameraman fick åka loppet med 16kg kamerautrustning på ryggen, en kamera i ena handen och den enda staven i den andra...

Jag hann också med en trendspaning värdig sofi fahrman och noterade att årets grej of the day var en prickig mössa (johanna, jag hann aldrig se märket tyvärr).

en till...

...en till...

...och en till...

Jo, en, nej TVÅ till också..Främst burna av killar märkligt nog.

Till slut fick jag träffa tillfälle att coacha Idrottskillen, som kom in rätt pigg och fräsch halvvägs in i loppet.

Jag fick också en exklusiv intervju i sann TV-sport-anda (jag hann ju plocka upp en del av Jonas SVT Karlsson under min väntan).

Efter Evertsberg vände jag kofångaren mot Oxberg där jag tog ett snabbt strategisnack med Eric, en stödkorv och en fulkaffe innan jag begav mig mot Moras parkeringsträsk.

Efter en timmes parkeringslokalisering och köer värdiga Stockholm 15:45 en fredag eftermiddag intog jag en plats vid den klassiska målfållan och inväntade dagens magi (samt beslutade mig för en rad 30-årskrisiga mål om vilka ni kan läsa i inläggen nedanför).

Det är en riktigt folkfest när man är på plats och att se alla lyckliga, halvdöda, utspökade, ramlande skidlöpare staka sig över mållinjen i alla möjliga poser till skön musik*** var riktigt härligt och fick de två timmarna i minusgrader att gå rätt så snabbt.

Till slut var det då dags...Enligt sms:et från Eldris-kontrollen skulle han anlända till Mora kl 18:41, något jag noterade som bekant men inte tänkte mer på. Jag måste erkänna att jag hade lite halvångest gällande hur jag skulle pussla ihop

1. att ge Eric den klassiska kransen på upploppet (jag hade tänkt leta upp en blomsteraffär en söndag kl 18 i Mora (och faktiskt stannat vid ett stängt Kupolen i Borlänge i detta syfte) innan jag upptäckte att fler konstigt nog tänkt tanken och sålde för ändamålet utmärkta kransar vid målrakan. Fan vad originellt tänkte jag och slog till).

2. att filma hans målgång för bloggen och omvärlden (stort allmänintresse, faktiskt) samt;

3. att vara redo med mobilkameran utan att frysa ihjäl i handen

Till slut kom jag fram till att den bästa lösningen var att förfrysa handen (jag tar den för laget-tänket), skita i kransen på målrakan och istället filma hela h*lvetet och ge honom kransen i målfållan. Vilket ju var tur, mtp att jag förmodligen hade orsakat mer än 7 sekunders fördröjning med kransspektaklet och därmed tillintetgjort Erics slakt på föregående års målgångstid.

Lycklig idrottskille

Måååål! (Bortse från den jobbiga fjortisbruden med bowlingtjutet, jag tystade henne med en dalahäst några sekunder efter målgången)

I stort hade jag en riktigt trevlig dag, det var grymt kul att "vara med" i loppet, att se målgången och att få äran att köra hem en hedervärd, i baksätet sovande, Vasaloppshjälte till Stockholm i den mörka natten.

Nästa år är det jag som spränger målsnöret (alternativt stängningsrepet) i fäders spår utan några som helst prospekt till framtids segrar.

* Med betoning på fara. Bilen har "vobblat" lite på sistone och idag meddelade Eric efter besök på däckverkstad att bakhjulet var paj och kunde ha exploderat närsomhelst..Ooops.

** GPS-tanten förnekade sig icke, utan ledde mig till ett Evertsberg som var beläget på en öde parkeringsplats mitt i Älvdalen och fortsatte bestämt hävda att jag skulle göra en laglig U-sväng ända tills jag var framme i det riktiga Evertsberg och drog ur pluggen.

*** Okej, högt och lågt, vi var ju ändå i Dalarna och jag köpte Orsa spelmän eftersom de ändå spelade I gotta feeling med BEP..

How I roll!

Ok Lisa, Erika och Wiiina - bring it on!

Beach 2010?

Jag tränar ju rätt så regelbundet sedan ca 6 år tillbaks. Med regelbundet menar jag då ett snitt på ca 2 ggr i veckan, ibland mer ibland mindre beroende på sjukdom, tidsoptimism och allmän slöhet. Innan dess kunde jag träna stenhårt i perioder för att sedan "bränna ut mig" och inte träna alls på några månader. Detta ger ju såklart en något fluktuerande kroppslig och mental hälsa.
Nu tänkte jag dock köra lite mer fokuserat, inte bara gymma för en bra hållning och hyfsade former, nej jag längtar efter målfokuserad träning, något vi jobbade mycket med när jag spelade basket för alldeles för många år sedan. Varje moment hade ett syfte, om det så var snabbhet, spänst eller bollteknik.

Efter helgens åskådarplats på Vasaloppets målraka har det där väckts ännu mer. Jag vill jobba mot ett mål och känna den där fantastiska känslan av slutförande, Den Stora Belöningen i form av en genomförd prestation.

Nu sitter jag och funderar lite på målen. Nästa år vill jag åka Vasaloppet, men jag måste ha något mer i närtid också. Tjejmilen känns för fjompig och för kort för att vara en sporrande utmaning, medan marathon detta år bara är att glömma av motsatt anledning.

Att bara sätta upp en kroppslig målbild är inte heller tillräckligt, det är lite för ytligt för att verkligen köra, typ "jag ska ha den tajtaste 32-åriga kroppen på playan i sommar".

Jag lutar lite åt halvmara. Läskigt långt och jobbigt men ändå överkomligt. Gott om tid men ändå överskådligt. Dessutom ger det en bra anledning att dra på sig de nya nya, snygga skorna och plugga in iPod-Nike-grejen för löpturer sommaren igenom. Hälsan och Kroppen kommer liksom på köpet då (och makten och härligheten, i evighet osv..).

Wiiiiii. Sköna, bra OCH snygga. Som ett litet Kinderägg!

Ska jag?

Måndagsrys

Tur att det finns underhållning ett klick bort

While I was gone..

..mina kära kollegor lade grejerna på hyllan i torsdags, när jag
inte var här. Jag blev lite tårögd när jag kom till jobbet idag och
de efterlämnat vårt mest klassiska internskämt - det ollade
skrivbordet ( och tavlan och skorna och stolen och skåpet osv..)
Fan vad jag kommer sakna er!!

Inte långt kvar nu..

Kom igen nu Pritt-Marie, kör för f*-*n!

Spänd väntan..

Jag står i evertsberg och väntar in dagens idrottskille. Han bör
anlända runt 1350 enligt SMS-tjänsten men hittills har han slagit den
med råge varje kontroll!

Fabulös färgrik onsdag

Det har jag haft. Efter ett hundratal snyltmiddagar hos familjen Christofferson/Jansson kände jag att det var dags för lite återgäldning. Det känns ju lätt smidigare att skapa middagskaos på fem personer i varierande storlek i en stor trerummare än i en, om än numera större, ettagluttare.

Det blev lasagne, glass, kalasglaskras och målarfärg i en salig och härlig röra.

Mandis har hunnit lägga nästan elva månader bakom sig och snart blir det nog även några meter golv för egen maskin.

Men det är mysigt att få lite birds view ibland också, iaf för en Kattamoster.

Dolly fick bli den första (utom jag) att sätta sina avtryck på min senaste tavla, som kom till i ett anfall av skapandebehov häromveckan. Även Amanda fick kladda ner händerna men ville inte riktigt öppna dem, men modernistiskt Amandakludd (uppe till vänster) är inte illa det heller.

Dolly har full koll på både färg, händer och mammapappas planer (tyvärr har hon även lagt sig till med nån slags stuuuureplansaccent som smyger sig in i hennes annars så sköna södertugg. Måste finnas nån liten minibrat bland dagishermelinerna).

För övrigt blir jag sjukt inspirerad av den där heliumreklamen. Det vore magi att ha pipröst en hel jobbdag och låtsas som ingenting. Jag tror jag måste göra det snart.