Jag kom hem vid halv fem. Kul att se att jag fortfarande kan.
Vi kunde konstatera att saker och ting förändrats sen vi var tonåringar. Men ändå inte. Barn har smugit sig in som det nya samtalsämnet, men det är ändå samma gamla knäppa tonåringar som sitter där, i vuxenförklädnad. På ett bra sätt.
Jag tror jag har bekräftat min tes att man livet igenom är samma människa under skalet, det finns inget vuxen, gammal eller ung, det finns bara olika lägen (och en alltmer skev spegelbild :).
Förresten har jag alltid velat åka sån där agentlina ner från taket och stanna hängades tre centimeter ovanför golvet. Och akrobatisera mellan röda larmstrålar.
Det ser så roligt och spännande ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar