Spejs

Dagligen går jag nu förbi min blivande balkong. Ser den hänga där, högt upp i luften.
Varje gång föreställer jag mig mysiga frukostar, fördrink med vännerna, bokläsning i solen med musik strömmande ut genom fönstret, eller varför inte en romantisk middag i kvällssolen (den kan väl spilla över från andra sidan huset va?) om tillfälle ges?

Det får mig att fundera ytterligare på oss människor och detta med balkonger, kolonilotter och minimala trädgårdar, sk uteplatser.
Från milsvida stäpper, skog så långt ögat kan nå och öppna hav, har vi kommit till ett läge där en 5kvm balkong är höjden av lycka för en ytsvulten stadsbo.

Jag får alltid en lätt obehagskänsla när jag ser rader av kolonilotter utplacerade mitt i stan. Dit folk åker för att odla, påta och jobba med händerna, för att sedan åka hem till sin lägenhet eller våning och blicka ut över betongdjungeln, för lotten är ingenstans inom synhåll. Jag får en stark känsla av att något är fel i den bilden.

Är vi verkligen gjorda för det här med höghus egentligen? Den stora vallfärden till de små parkerna varje solig helgdag tyder ju på något helt annat.

Oavsett vad så tar jag vad jag får. Jag längtar efter min variant av savann, även om utsikten mest kommer bestå av hustak och bilar.
Med hjälp av presentkort och utrustning jag fått ska det bli min lilla oas och jag tror den kommer göra sitt jobb.

Jäklar vad mysigt vi ska ha, min balkong och jag.