Vasaloppet 2010 - eller "i fäders spår för framtids segrar"

I söndags var det dags. Det som Eric förberett sig för under lång tid, med minutiösa förb....nej, men däremot med en kaxig approach, tre skidmil i benen och inte alls många timmars sömn i kroppen drog han upp till Sälen i lördags, då jag droppade honom på Stockholms central. Själv åkte jag hem och förberedde mig för morgondagens begivelse med lite godis och ett glas vin.

Klockan 07:30 satte jag mig i vinröda faran* och ställde in GPS:en** på Evertsberg (Risberg fanns konstigt nog inte med?).

Tomma vägar, en latte, hemgjord macka och vinterlandskap sällskapade mig.

Väl framme i Evertsberg#2 upptäckte jag att vägen till Risberg var avspärrad pga..ett Vasalopp. Så istället för att möta upp min idrottskille i Risberg fick jag tillbringa drygt 1,5 timmar i denna avkrok, vilken dock för dagen var både mild i vädret och präglat av årets folkfest. Jag hade lite tid att strosa runt och noterade att snö inte var en trång sektor för årets Vasalopp.

Jag spanade bland annat in kändisar, Hanna Ljungberg kom flygande och fångades av SVT-sportens TV-team liksom Rickard Olsson, vars stackars kameraman fick åka loppet med 16kg kamerautrustning på ryggen, en kamera i ena handen och den enda staven i den andra...

Jag hann också med en trendspaning värdig sofi fahrman och noterade att årets grej of the day var en prickig mössa (johanna, jag hann aldrig se märket tyvärr).

en till...

...en till...

...och en till...

Jo, en, nej TVÅ till också..Främst burna av killar märkligt nog.

Till slut fick jag träffa tillfälle att coacha Idrottskillen, som kom in rätt pigg och fräsch halvvägs in i loppet.

Jag fick också en exklusiv intervju i sann TV-sport-anda (jag hann ju plocka upp en del av Jonas SVT Karlsson under min väntan).

Efter Evertsberg vände jag kofångaren mot Oxberg där jag tog ett snabbt strategisnack med Eric, en stödkorv och en fulkaffe innan jag begav mig mot Moras parkeringsträsk.

Efter en timmes parkeringslokalisering och köer värdiga Stockholm 15:45 en fredag eftermiddag intog jag en plats vid den klassiska målfållan och inväntade dagens magi (samt beslutade mig för en rad 30-årskrisiga mål om vilka ni kan läsa i inläggen nedanför).

Det är en riktigt folkfest när man är på plats och att se alla lyckliga, halvdöda, utspökade, ramlande skidlöpare staka sig över mållinjen i alla möjliga poser till skön musik*** var riktigt härligt och fick de två timmarna i minusgrader att gå rätt så snabbt.

Till slut var det då dags...Enligt sms:et från Eldris-kontrollen skulle han anlända till Mora kl 18:41, något jag noterade som bekant men inte tänkte mer på. Jag måste erkänna att jag hade lite halvångest gällande hur jag skulle pussla ihop

1. att ge Eric den klassiska kransen på upploppet (jag hade tänkt leta upp en blomsteraffär en söndag kl 18 i Mora (och faktiskt stannat vid ett stängt Kupolen i Borlänge i detta syfte) innan jag upptäckte att fler konstigt nog tänkt tanken och sålde för ändamålet utmärkta kransar vid målrakan. Fan vad originellt tänkte jag och slog till).

2. att filma hans målgång för bloggen och omvärlden (stort allmänintresse, faktiskt) samt;

3. att vara redo med mobilkameran utan att frysa ihjäl i handen

Till slut kom jag fram till att den bästa lösningen var att förfrysa handen (jag tar den för laget-tänket), skita i kransen på målrakan och istället filma hela h*lvetet och ge honom kransen i målfållan. Vilket ju var tur, mtp att jag förmodligen hade orsakat mer än 7 sekunders fördröjning med kransspektaklet och därmed tillintetgjort Erics slakt på föregående års målgångstid.

Lycklig idrottskille

Måååål! (Bortse från den jobbiga fjortisbruden med bowlingtjutet, jag tystade henne med en dalahäst några sekunder efter målgången)

I stort hade jag en riktigt trevlig dag, det var grymt kul att "vara med" i loppet, att se målgången och att få äran att köra hem en hedervärd, i baksätet sovande, Vasaloppshjälte till Stockholm i den mörka natten.

Nästa år är det jag som spränger målsnöret (alternativt stängningsrepet) i fäders spår utan några som helst prospekt till framtids segrar.

* Med betoning på fara. Bilen har "vobblat" lite på sistone och idag meddelade Eric efter besök på däckverkstad att bakhjulet var paj och kunde ha exploderat närsomhelst..Ooops.

** GPS-tanten förnekade sig icke, utan ledde mig till ett Evertsberg som var beläget på en öde parkeringsplats mitt i Älvdalen och fortsatte bestämt hävda att jag skulle göra en laglig U-sväng ända tills jag var framme i det riktiga Evertsberg och drog ur pluggen.

*** Okej, högt och lågt, vi var ju ändå i Dalarna och jag köpte Orsa spelmän eftersom de ändå spelade I gotta feeling med BEP..

How I roll!

Ok Lisa, Erika och Wiiina - bring it on!

Beach 2010?

Jag tränar ju rätt så regelbundet sedan ca 6 år tillbaks. Med regelbundet menar jag då ett snitt på ca 2 ggr i veckan, ibland mer ibland mindre beroende på sjukdom, tidsoptimism och allmän slöhet. Innan dess kunde jag träna stenhårt i perioder för att sedan "bränna ut mig" och inte träna alls på några månader. Detta ger ju såklart en något fluktuerande kroppslig och mental hälsa.
Nu tänkte jag dock köra lite mer fokuserat, inte bara gymma för en bra hållning och hyfsade former, nej jag längtar efter målfokuserad träning, något vi jobbade mycket med när jag spelade basket för alldeles för många år sedan. Varje moment hade ett syfte, om det så var snabbhet, spänst eller bollteknik.

Efter helgens åskådarplats på Vasaloppets målraka har det där väckts ännu mer. Jag vill jobba mot ett mål och känna den där fantastiska känslan av slutförande, Den Stora Belöningen i form av en genomförd prestation.

Nu sitter jag och funderar lite på målen. Nästa år vill jag åka Vasaloppet, men jag måste ha något mer i närtid också. Tjejmilen känns för fjompig och för kort för att vara en sporrande utmaning, medan marathon detta år bara är att glömma av motsatt anledning.

Att bara sätta upp en kroppslig målbild är inte heller tillräckligt, det är lite för ytligt för att verkligen köra, typ "jag ska ha den tajtaste 32-åriga kroppen på playan i sommar".

Jag lutar lite åt halvmara. Läskigt långt och jobbigt men ändå överkomligt. Gott om tid men ändå överskådligt. Dessutom ger det en bra anledning att dra på sig de nya nya, snygga skorna och plugga in iPod-Nike-grejen för löpturer sommaren igenom. Hälsan och Kroppen kommer liksom på köpet då (och makten och härligheten, i evighet osv..).

Wiiiiii. Sköna, bra OCH snygga. Som ett litet Kinderägg!

Ska jag?

Måndagsrys

Tur att det finns underhållning ett klick bort

While I was gone..

..mina kära kollegor lade grejerna på hyllan i torsdags, när jag
inte var här. Jag blev lite tårögd när jag kom till jobbet idag och
de efterlämnat vårt mest klassiska internskämt - det ollade
skrivbordet ( och tavlan och skorna och stolen och skåpet osv..)
Fan vad jag kommer sakna er!!

Inte långt kvar nu..

Kom igen nu Pritt-Marie, kör för f*-*n!

Spänd väntan..

Jag står i evertsberg och väntar in dagens idrottskille. Han bör
anlända runt 1350 enligt SMS-tjänsten men hittills har han slagit den
med råge varje kontroll!

Fabulös färgrik onsdag

Det har jag haft. Efter ett hundratal snyltmiddagar hos familjen Christofferson/Jansson kände jag att det var dags för lite återgäldning. Det känns ju lätt smidigare att skapa middagskaos på fem personer i varierande storlek i en stor trerummare än i en, om än numera större, ettagluttare.

Det blev lasagne, glass, kalasglaskras och målarfärg i en salig och härlig röra.

Mandis har hunnit lägga nästan elva månader bakom sig och snart blir det nog även några meter golv för egen maskin.

Men det är mysigt att få lite birds view ibland också, iaf för en Kattamoster.

Dolly fick bli den första (utom jag) att sätta sina avtryck på min senaste tavla, som kom till i ett anfall av skapandebehov häromveckan. Även Amanda fick kladda ner händerna men ville inte riktigt öppna dem, men modernistiskt Amandakludd (uppe till vänster) är inte illa det heller.

Dolly har full koll på både färg, händer och mammapappas planer (tyvärr har hon även lagt sig till med nån slags stuuuureplansaccent som smyger sig in i hennes annars så sköna södertugg. Måste finnas nån liten minibrat bland dagishermelinerna).

För övrigt blir jag sjukt inspirerad av den där heliumreklamen. Det vore magi att ha pipröst en hel jobbdag och låtsas som ingenting. Jag tror jag måste göra det snart.

Whiskey and the GPS

Jo, jag och Eric drog ju till Skottland i måndags, faktiskt av en ren olyckshändelse*.

Det var med mycket skepsis som jag begav mig till Skavsta, att vi faktiskt skulle komma iväg och i ungefärlig tid var något jag helt hade räknat bort. Med ett tajt tidsschema kände jag att detta kommer som bäst bli en flopp med nån trevlig dag i Edinburgh. Ryanair och snöoväder kändes inte som en stark synergikombo.

Vi kom dock iväg**, bara 40 min sena och biluthyrningen i Edinburgh hade fortfarande öppet när vi kom fram.

Jag inledde med en mycket proffsig left side-körning in i stan, med bara några miles i bussfiler och annat olagligt.

Dagen efter var det dags att rulla mot Kennacraig och färjan till Islay, resans mål och platsen som hyser de flesta av världens bästa whiskydestillerier på liten yta (de måste haft väldigt tråkigt där på 1800-talet).

Tanken var att en 4-timmarsresa skulle ta oss till 13-färjan, vi hade gott om tid enligt GPS-tanten som hävdade att vi skulle vara där 1220.

Tyvärr tyckte hon tydligen att en tur som innehöll två färjeförbindelser i lågsäsong var ett säkert kort, med resultatet att vi missade den sista färjan med 7 minuter efter en dödsföraktande körning upp o ner för kullar och med risk för fåra-liv. K*rringens glättiga "Ta färjan" fick mig nästan att dra bilen över kajkanten bara för att få dränka henne lite..

Följden blev att vi missade 13-färjan och efter ett samtal till färjebolaget insåg att 18-färjan förvandlats till 07-färjan nästa dag..

1 dag av två på Islay följaktiligen raderade och vi fick tillbringa natten i Tarbert, på ett B&B som var alla kitsch/new age/trädgårdstomtar-älskares våta dröm.

En skön autentisk kväll på pub gjorde dock susen och morgonen efter var vi redo för ett fullspäckat turschema på ön:s destillerier. I snöstorm och med väskorna på släp, eftersom vi inte hann åka och checka in på vårt B&B i Bowmore.

Med lite skjutstur och busstur klarade vi oss undan de blöta promenadera och dagen blev riktigt bra. För mig var det riktigt häftigt att få se den otroligt invecklade och tidskrävande processen att framställa världens bästa whisky. Eric hade ju redan sett detta men fick nu chansen att dricka äkta Laphroaig/Lagavulin/Ardbeg-öl, som naturligtvis inte finns att köpa, utan är ett stopp på vägen mot rökig whisky.

I allt en rätt intensiv resa med väldigt många intryck och en mersmak på Skottland och dess whisky***. Det ska vara väldigt fint på sommarn har jag hört.

Här en liten recap på våra fem dagar i säckpipornas och haggisarnas land.

Från whiskylistan på en bar i Bowmore...

Här får jag svart på vitt hur gammal jag faktiskt är. Tur att det fanns whisky att dränka sorgen med.

* jag råkade ha sönder ett av de glas som Eric köpt på plats på Laphroaig under förra resan och fick lite dåligt samvete inför julklappssäsongen.

** Strulet kom på hemresan istället, med följd att vi förvånat landade på Arlanda ist för Skavsta och vårt bagage på en annan terminal. Men det löste sig ju det också.

*** Inte lika sugen på att få mer av deras kalla och vindotäta hus eller matkulturen. Men whisky hjälper mot båda delar.

Semester!

Vi vågar inte riktigt ropa hej, men vi är ju ändå på Skavsta så
då kan vi lika gärna ta den där flygplatsölen.
Skåååål!

Ready for take off

Ska bara fixa det här gamla barret, sen är det dags att röra sig mot
Skavsta och hoppas på att vädret & flygmaskinen levererar.
Inshallah!

Nöjesguiden

Mitt nya tidsfördriv är att gotta mig i andras olycka (samtidigt som läsningen framkallar den där känslan av att det lika gärna skulle kunna hända mig, och förmodligen bara är en tidsfråga innan det faktiskt gör det).
Smakprov från en sajt som tog mig igenom hela den förlängda hemresan igår:

Till: Mig
Sms: Vilka jävla kalsonger jag har på mig i dag. Hela pungen hänger ut på ena sidan efter benet hela tiden. Blir galen. I dag skall jag köpa ett gäng nya

Svar: Det var mer än vad jag ville veta. Du håller skenet upp bra i alla fall och verkar glad ändå :)
Förklaring: Fick ett sms från min arbetskamrat som skulle skicka till sin fru. Jag förstod att han skickade fel men jag kunde inte låta bli att svara ändå. Han skämdes så att han lovade bjuda på många drinkar om jag inte berättade

Denna söndag var väldigt god mot mig

Efter en härlig halvvecka med Eric och Linnea kastade jag mig igår dödsföraktande i SJ:s förseningshungriga käftar. Jag missade de värsta förseningarna med blotta förskräckelsen och idag vaknade jag i ett Stockholm som var gnistrande vitt och fantastiskt kallt.
En frukostdejt väntade med världens kanske husligaste syster och tuffa kakan Amanda, storasyrran Dolly drog till Gotland över helgen och pappa Ola till Skåne.

Syrran, som nyligen blivit certifierad barista, drog igång kaffekvarnen och mjölkskummaren direkt.

äkta latte-mamma

Eftersom det hade kommit några centimeter snö så hade tunnelbanan tagit semester så jag blev lite sen. Det gjorde dock att jag kom perfekt tajmat med det nybakade brödet...Förbannat gott!


Till och med Dolly hade varit nöjd med den här frukosten och det är en dam med höga krav*.


Efter frukosten var det dags för lite träning. Amanda är förtjust över att ha kommit upp sig här i världen och visar gärna sina skills. Almost no hands!

Allvar...

...och lek

Sen var det dags att dra vidare till nästa snyltkalas. Hanna tog på sig att vara den första in på 32-talet och det firades med karaktärsdestruktivt god tårta och kaka och ett mycket roligt återseende av vänner och barn som jag inte sett på alldeles för länge.

Fräsch för 32 år ändå?

Efter det bar det av hemåt för att naila packningen. Imorrn drar vi till Skottland** för fem dagars whiskeyporr.

Jag reser lätt. Mest pga att Ryanair förmodligen tar 57000kr/kg för packningen som jag betalat extra för att få ta med.

* Dolly kläckte ett bevingat utlåtande när jag stod för frukosten vid en barnvaktning. "Men Katta! Du har ju inte dukat fram alls mycket frukost faktiskt!" Jag lider fortfarande av prestationskrav och måste förmodligen dreja frukostmuggarna nästa gång för att kompensera.

** Jag tror ingenting. Snöoväder lagt till ett redan högst osäkert kort som Ryanair - i tid, gör att jag visualiserar mig vid slafsbuffén på WKB Marievik på tisdag.

Och så blev det bara vitt

So far 50 minuter sena men jag tror jag ska vara glad att jag ens
kunde kliva på.
SJ har ju trots allt inte hanterat tågtrafik alls många vintrar, så
hur skulle de kunna förbereda sig på snö?

Mmm'...

(Garrison, för den som tyckte det var långsökt. Mmm'kej?)

Dagens

Nej, jag åkte inte fel i dag. Men min älskade iPhone bestämde sig
för att skapa ett eget äventyr och gömde sig under en tidning.
Som tur är svarade min kära medresenär och lämnade in iPhone i
Linköping.
Jag vet ännu inte vad ängeln heter, men har hennes nr och ska visa
min tacksamhet.
Mannen bakom disken på Lkpg Central gav ord till mina tankar;
-Fan vilken jävla flax du har!

Sensmoral- än lever hoppet om människan och Katten borde skaffa
snoddar till sina prylar.

Dagens

I morse var jag, efter 3 månaders väntan, äntligen iväg och röntgade mitt 30+-knä.
Då upptäckte jag att Ale har diversifierat och inte bara är specialistvård utan även röntgen.
Slutsats: Ale är bra för dig.

Fredagsmos

Efter en vecka som präglats av kast mellan trivia och existensialism bestämde oss jag och Lisa för att ta en träningslunch och reflektera över något så pretentiöst som livet efter att ha kopplat ifrån med flås- och muskelträning.

Det är fint med vänner. Man får så mycket tillbaks.

Filosofilunch på Kummin. Alltid lagat med färska råvaror och ett matglatt hjärta.

Efter den vitamininjektionen återstod en del jobb innan det blev fredag på riktigt. Hemgjord pizza var planerad med ett eventuellt påföljande Casino-besök. Pizzan blev gjord (bevis nedan) men speldjävulen fick vänta.

Tyvärr fick inte Eric njuta av vare sig pizza eller något annat förutom nyponsoppa, eftersom någon form av magsjuka slog till på vägen hem. Därför ligger det nu en krake i min säng och jag har kollat fredagsrulle (tack pabbie för tipset, Ghost Town rekommenderas).

Natten får utvisa om det var dålig mat* eller luftburen ondska - jag känner efter med jämna mellanrum men so far so good (unjinx).

Det var väl ungefär allt från den här dagen, som får arkiveras under "stort, smått och en del däremellan".

* om det visar sig vara det så kanske jag äntligen blir tagen på allvar med min skepsis mot lunchbuffékonceptet, där 400 pers rotar i samma lådor med överkokt mat.

kubkul

Trevlig aw med envisa hjärnor. Pablo har lärt sig kuben och nu ska eric givetvis klara biffen oxå.
Jag tar väl en öl så länge. Jag är ju blond.

Projekt

Det här är en surdeg jag tänkte avsluta rätt kvickt som omväxling.
Inom 3 dar iaf.

Helgen och WM

I helgen var det, efter lite om och men, dags för min första Wisk*-mässa i ordningen. Eric, med tre under bältet, är mer rutinerad i dessa sammanhang och det kändes tryggt. För en som just lärt sig att smutta på en whiskey efter typ fyra öl kändes det lite nervöst att en hel kväll skulle gå ut på att dricka enbart whiskey.

När jag dessutom, efter fyra provsmaknings-2:or, fick veta att seminariet skulle bjuda på inte mindre än fem (vilket visade sig vara sex. Glas) blev jag lite svettig och tvingade Eric att lova att boka en rullstol hem.

Erics pappa Jonas och Bosse var också med. VI började starkt med en 18-årig Laphroaig och lade upp strategin vid det runda bordet.

Det var en förkrossande övervikt av män i publiken. Med viss övervikt.

Det fanns dock män i kjol, men de höll sig tyvärr mest bakom bardisken och kommenderade.

Efter två provningar var det dags för erics drömtjej, Ellen. Port Ellen.

Jag gillade henne också faktiskt,trots konkurrensen. Hon är ju ändå bara 29 medan jag är lagrad i 31 år. Inget hot.

Sen var det som sagt det där seminariet. Jag gick ut svagt och ökade, då jag misstänkte att de körde enligt den klassiska "save the best for last"-principen..och det var ju just precis så faktiskt.

Rök på svensk ek. Eller var det Ek med rökig svensk. Gott hursomhelst.

Det var en anrik lokal vi vistades i. Jag var rätt sugen på att sno med mig planschen, en sån där "I was there"-upplevelse.

Snälla Marie hämtade oss och det bar iväg rakt ut på landet. När vi kom fram stod Kronhjorten där och ledde vägen. Han var mycket större i verkligheten. Riktigt mäktig faktiskt.

Snälla Marie hade till och med gjort en smarrig ost- och skinkpaj till nattamat. Superbt!

Så, summa summarum - jag överlevde, rullstolen behövdes inte och ja, det blir fler gånger. Första gången var inte alls så farlig. Try it - you might like it!

* En mkt rolig kommunikationsincident Bosse och Jonas emellan. Ibland förstår inte östgötar sin egen dialekt.

Note to self

Plocka ner det enda julpyntet innan Kristi himmelfärd.

Zoooolen

Nu har jag vänt näsan mot Stockholm igen, efter 5 dagar i Östergötlands län. Jag tar med mig roliga Linnea-moments, några nya whisky-kunskaper*, lite sömnbrist och storvinst på både Lotto och Stryktips**.
Hemma väntar massa jobb och min fina lägenhet (som jag faktiskt drömde om inatt, jag hade glömt att jag hade två extrarum. Märkligt).

Tyvärr måste den storstädas innan den blir sådär fin, mat ska handlas, det ska tränas och ätas middag med Fisen, men sen, sen kan jag slå mig ner i soffan, med lite tända ljus och kanske ett avsnitt av House.

Tills vidare njuter jag av den vackra vintervyn mellan Norris o Storstan. Jag är rätt priviligierad som får upptäcka Sverige såhär faktiskt.


* Det kommer ett separat inlägg om WM, så snart jag har hittat en dator med Itunes. Tills vidare kan jag erbjuda den här

** Jo, jag vann faktiskt på båda. 4 rätt på Lotto, vilket gav mig hela 21 kronor. Tio rätt på stryktipset, vilket gav mig 72 kronor. Tyvärr hade jag spelat för 132 kronor, men det är känslan man vill åt.

Det är till att unna sig

Tårta - gott
Semla - gott
Tårtsemla - gooott

Det är ju fredag...

...men det gör liksom ingen skillnad. Med en jobbvecka i baken och torsdagsnattens events känns det snarare som söndag. Att jag orkade le och vara entusiastisk på dagens kundmöte i Norrköping, för att sedan åka och testa vad SATS gym gick för, är förmodligen en differential för Dr House att ta upp i nästa avsnitt.






Snööööööö. Norrköping lever upp till sitt namn.

Eric kallade till reträtt redan 2130 och jag tänkte väl snart göra detsamma*. Som de unjinx-proffs vi är har vi ställt in oss på ännu en natt med 1,5 timmars sömn och mentalt rivit biljetterna till morgondagens whiskymässa i Linköping**. Dock slog vi på stort med en middag värdig veckodagen, som slank ner med ett Pinot Noir-vin. Lite måste man ju unna.




Efter middagen var det dags att ge Linnea så mycket medel som möjligt för att hon ska slippa hosta inatt. Förhoppningsvis har den som kom på den fenomenalt*** äckliga smaken kemiska Körsbär i Choklad på hostmedicinen Bisolvon redan införlivats i AMS-databasen. Till och med jag som inte har barn inser det omöjliga i odramatisk medicinering med denna vidriga vätska.

En sak är säker - Linnea är en tapper soldat. Mitt i attackerna kom ett glatt "heeeeeej", en puss och en kittelattack. Klockan fyra på morgonen. Jag kommer tänka efter en extra liten sväng innan jag klagar över lite nattlig nästäppa nästa gång.

* liiiite konstigt känns det att avsluta en fredagkväll vid 22-tiden, men jag konstaterar snabbt att två timmars sömn är bättre än ingen alls.
** tanken var att jag skulle bli ett riktigt whiskyproffs innan vi besöker mäktiga destillerier, men jag får nog googla istället.
*** Eftersom jag inte jobbar på Aftonbladet stavar jag det som man ska.

A day in the life of

House. Bra kvällsunderhållning för vuxna.

Dagens käftsmäll

Jag och två vintertrötta kollegor, som strävar efter nytt läge med en hög lägstanivå på motståndet, bestämde oss för att kräva arbetsgivaren på lite välbehövd inspiration.

Vi käkade spicy kinesmat (döm inte Ho's vid Hornstull på vare sig det olyckliga namnet eller utseende, maten kickade rumpa) och begav oss sen mot en sån där inspirationskväll anordnad av nätverk, vars publik består av 467 kvinnor och en, eller möjligen två, ditsläpade män*, för att lyssna på Agneta Sjödin och ett gäng entreprenörer med "sunshine stories" som det heter.

Efter att ha varit på ett antal liknande tillställningar i både frukost-, lunch- och kvällsmatform har jagväl blivit lite skeptisk till effekten de har.

Fantastiska historier, ofta bra föreläsare, men ändå den där känslan när man går ut, att det liksom inte gäller mig.

Agneta var bra, om än kvar i Let's Dance-ruset och inte riktigt med på föreläsningsnoterna, de andra entreprenörerna och coacherna hyfsat underhållande, men det berörde liksom inte.

Den otippade vändningen kom i form av en tillplattad fd ungdomsbuse, proffsboxare och programledare, som numera lagar mat med sina fastrar.

Mr Roberto. Vilken jävla talare rent ut sagt.

Och inte att förglömma, vilket häftigt affärsmansproffs** han är. Och skräpmatskändis.

Ikväll går jag till sängs med ett mantra från denna kväll och det är inte att lyssna på min inre röst, att hitta trygghet i mig själv, om än något tänkvärt som också är viktigt. Men ikväll var det stake och jävlar anamma som fick igång mig.

Ikväll ryter jag "bring it on, din jävla räka" till kudden och släcker lampan med en rundspark.

* en av de två stackars männen lyckades också med konststycket att vinna en femkiloskorg med Dove-produkter för ett lyxigt hemmaspa. Stor humor.

** VIsste ni att han driver 6 företag och har sålt 200.000 böcker? Bland annat. Se till att se honom snacka nån gång.